Delad...
Känner mej som skit nu, mår verkligen inte bra nu, har för mycket jobbig skit nu......speciellt en grej.....FUCK, andra gången och det skiter sig igen!
Orkar fan inte ha kännslor ibland känner jag.
Ibland tänker jag att allt skulle vara så jävla lätt om man inte hade några känslor, besluten skulle vara så lätta, livet skulle flyta på som en maskin...men hur mycket skulle man njuta utav det? Vet fan inte, har det inte så.... Önskar att jag hade det så......
Jag står vid ett vägskäl just nu, den grusbelagda vägen framför mej delar sig, jag vrider lite på mej, hör hur gruset under mina nikes skaver mot varandra, det låter som jag krossar dem, som om de var små människor som skrek av smärta när världen går under, smärtan som sprider sig ut ifrån en punkt till en annan, alla känner av den,alla blir påverkade, några känner hur livet sakte droppar ut ur dem, de andra ser på och känner att en liten bit av deras mänslighet försvinner.......
Jag tar ett steg tillbaka, ser framåt, ser de två vägarna, ena av vägarna är fylld med gröna, grönskande, levande träd, där solen smeker allt i sin närvaro, där kittlar den fåglarnas magar, klappar rådjurens vackra barkbruna päls.
Glädjen är överväldigande, men mitt i vägen växer en liten solros, men den lever inte längre, den är påväg att dö, den har levt sitt liv, kännt sin glädje, sin sorg, allt livet ska vara.
Andra vägen är ljus, som ett kliniskt ljus, en tandläkar lampa ser det ut som lyser därborta.
Runt omkring står människor i välklädda uniformer, skrattandes falkst med en dry-martini i höger handen och pengar i den vänstra, jag kan inte se dem, ser bara siluetten av dem när jag försöker titta närmare.....skratten, ropen, musiken, glädjen, falskeheten, kylan, ensamheten, mina framtida barns glada stämmor, det goda livet kanske?
Allt detta hörs därborta i ljuset.
Känner mej så trött, så ensam, så splittrad..... vet inte längre var jag ska gå, känns som om jag har blivit halvt ihjäl slagen med en två hundra tons hammare, men sedan i sista sekunden när livet är på väg att lämna detta skal vi kallar kroppar, dragits upp, borstats av och sagt tills att välja vilken väg jag ska gå....
Sakta men säkert börjar det mörkna och det är dags att ta ett beslut.
Vet inte längre vad som är rätt och fel, gott och ont, svart och vit...........
Vad ska jag värdera nu?
Orkar fan inte ha kännslor ibland känner jag.
Ibland tänker jag att allt skulle vara så jävla lätt om man inte hade några känslor, besluten skulle vara så lätta, livet skulle flyta på som en maskin...men hur mycket skulle man njuta utav det? Vet fan inte, har det inte så.... Önskar att jag hade det så......
Jag står vid ett vägskäl just nu, den grusbelagda vägen framför mej delar sig, jag vrider lite på mej, hör hur gruset under mina nikes skaver mot varandra, det låter som jag krossar dem, som om de var små människor som skrek av smärta när världen går under, smärtan som sprider sig ut ifrån en punkt till en annan, alla känner av den,alla blir påverkade, några känner hur livet sakte droppar ut ur dem, de andra ser på och känner att en liten bit av deras mänslighet försvinner.......
Jag tar ett steg tillbaka, ser framåt, ser de två vägarna, ena av vägarna är fylld med gröna, grönskande, levande träd, där solen smeker allt i sin närvaro, där kittlar den fåglarnas magar, klappar rådjurens vackra barkbruna päls.
Glädjen är överväldigande, men mitt i vägen växer en liten solros, men den lever inte längre, den är påväg att dö, den har levt sitt liv, kännt sin glädje, sin sorg, allt livet ska vara.
Andra vägen är ljus, som ett kliniskt ljus, en tandläkar lampa ser det ut som lyser därborta.
Runt omkring står människor i välklädda uniformer, skrattandes falkst med en dry-martini i höger handen och pengar i den vänstra, jag kan inte se dem, ser bara siluetten av dem när jag försöker titta närmare.....skratten, ropen, musiken, glädjen, falskeheten, kylan, ensamheten, mina framtida barns glada stämmor, det goda livet kanske?
Allt detta hörs därborta i ljuset.
Känner mej så trött, så ensam, så splittrad..... vet inte längre var jag ska gå, känns som om jag har blivit halvt ihjäl slagen med en två hundra tons hammare, men sedan i sista sekunden när livet är på väg att lämna detta skal vi kallar kroppar, dragits upp, borstats av och sagt tills att välja vilken väg jag ska gå....
Sakta men säkert börjar det mörkna och det är dags att ta ett beslut.
Vet inte längre vad som är rätt och fel, gott och ont, svart och vit...........
Vad ska jag värdera nu?
Kommentarer
Postat av: Gullily
Sötis... Tänker på dig.
Trackback
